Därför är det nästan omöjligt att döma en svensk minister för felbeslut
Ministerstyre är förbjudet, KU ger bara anmärkningar och åtal är en nästan omöjlig väg. Så fungerar ministeransvaret i Sverige.
När något går fel i en myndighet blir svaret ofta detsamma: det var myndighetens beslut, inte ministerns. Det är ingen slump. Det är resultatet av ett system där ansvaret är byggt för att vara politiskt, inte juridiskt, och mekanismen är densamma oavsett vilket parti som sitter i regeringen.
Förbudet mot ministerstyre
Regeringsformen 12 kap. 2 § säger att ingen, inte heller riksdagen, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett enskilt ärende som gäller myndighetsutövning mot en person eller en kommun, eller hur lagen ska tillämpas. Det skyddar medborgarna mot att makthavare gynnar vänner. Men regeringen styr ändå myndigheterna i stort, genom budget, regleringsbrev, instruktioner, utnämningar och lagförslag. Gråzonen mellan att styra ramarna och att styra enskilda beslut gör att en minister ofta kan hävda att felet var myndighetens ensak, även när ramarna var regeringens ansvar. Regeringen beslutar dessutom kollektivt, vilket gör det svårt att peka ut en enskild person.
KU: en anmärkning är inte en dom
Konstitutionsutskottet, KU, granskar ministrarnas tjänsteutövning. Efter en granskning kan utskottet rikta kritik, en så kallad anmärkning. Den leder inte till straff eller automatiskt till avsked. Utskottet granskar dessutom om en minister följt lagar och regler, inte om politiken var klok. Kritiker menar att utskottets sammansättning följer riksdagens majoriteter, vilket gör granskningen politisk. Utskottets företrädare svarar att granskningen tas på allvar och att kritik har riktats mot ministrar från alla sidor.
När Transportstyrelsens IT-affär sommaren 2017 skakade regeringen lämnade Anders Ygeman och Anna Johansson sina poster. Det var det politiska trycket som avgjorde, inte en domstol.
Åtal: en nästan stängd väg
Riksrätten avskaffades när den nuvarande regeringsformen kom 1974. I dag prövas åtal mot statsråd av Högsta domstolen, men det är KU som beslutar om åtal, och det krävs att ministern uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter på ett sätt som är uppenbart oförenligt med uppdraget. Så vitt vi vet har ingen minister åtalats på det sättet under modern tid. Tröskeln är hög, och beslutet fattas av riksdagsledamöter, som kan ha egna politiska skäl att avstå.
Tjänstemannaansvaret efter 1976
Den så kallade ämbetsansvarsreformen i mitten av sjuttiotalet avskaffade i stort sett det särskilda tjänstemannaansvaret från 1976. Tanken var att tjänstemän skulle kunna fatta beslut utan rädsla för straff. Tjänstefel finns dock kvar i brottsbalken 20 kap. 1 §, men dömda blir sällan chefer på hög nivå. Gapet är att ministern är politiskt ansvarig men sällan straffas, att generaldirektören kan avskedas men ofta inte bestämt ramarna, och att den som satte ramarna är svårast att nå. I debatten finns förslag om att stärka ansvaret, med motargumentet att för hårda straff gör förvaltningen försiktig och långsam.
Väljarna och misstroendeförklaringen
"Väljarna dömer vart fjärde år" är sant men begränsat. Man röstar på ett parti, inte på en minister, och till nästa val har nya frågor trängt undan den gamla. Riksdagen kan förvisso fälla en minister genom misstroendeförklaring, men det kräver minst 175 av 349 röster, och regeringens egna partier brukar hålla ihop. Verktyget fungerar främst när regeringen redan tappat stöd.
Vad kan ändras?
I debatten finns flera idéer: sänkt tröskel för åtal, mer fristående granskning, skärpt dokumentation så att man i efterhand kan se vem som beslutade vad, eller att lämna systemet som det är eftersom politiskt ansvar ska vara politiskt. Alla synsätten har argument. Det viktiga är att veta hur systemet fungerar, så att man vet vilka frågor man ska ställa: vem beslutade, vem satte ramarna och vem granskar vem?
Granskningen av makten ligger dessutom inte bara hos politikerna. Journalister, Riksrevisionen och Justitieombudsmannen spelar en roll, och när ett fel är uppenbart är det oftast pressen som driver frågan. Ett fritt och granskande medielandskap är därför en del av hur ansvaret faktiskt utkrävs i Sverige. Och oppositionen vill gärna ha hårdare granskning när den själv sitter i opposition, men mindre när den sitter i regeringen, vilket är en av anledningarna till att systemet sällan ändras inifrån.
Källor
- Regeringsformen (SFS 1974:152), riksdagen.se
- Konstitutionsutskottet, riksdagen.se
- Brottsbalken, riksdagen.se
- Statsrådsarvodesnämnden
Titta på hela avsnittet
DET VAR MYNDIGHETENS BESLUT – Därför kan ingen döma en minister
Se avsnittet på YouTube