Start › Blogg

Långtidsutredningen 2023: borde Sverige låna mer?

Långtidsutredningen 2023 ville ha ett underskottsmål och nya spelregler för krisåtgärder. Vad blev av förslagen, och vad betyder de inför 2027?

  • Långtidsutredningen
  • statsskuld
  • överskottsmål
  • balansmål
  • finanspolitik
  • reformutrymme
  • Riksbanken
  • budget 2027

Långtidsutredningen 2023 är en av de mest inflytelserika men minst lästa rapporterna om svensk ekonomi. Den menar att Sveriges statsskuld är så låg att staten kan tåla att låna mer, och att det behövs tydliga spelregler för hur staten ska agera när konjunkturen viker. Här är vad utredarna föreslog, vad som hänt sedan och varför frågan är aktuell inför 2027.

En utredning utan direktiv

Finansdepartementet publicerar en långtidsutredning ungefär vart fjärde år. Den första kom 1948 och utgåvan från december 2023 (SOU 2023:85) är den tjugofjärde. Regeringen ger inga direktiv. En fristående projektgrupp bestämmer själv vad som ska granskas, och förordet slår fast att åsikterna är projektgruppens egna och inte Finansdepartementets ståndpunkter. Det är alltså inte regeringens politik, vilket är en stor del av poängen.

Årets tema är finanspolitisk konjunkturstabilisering, det vill säga hur man jämnar ut svängningarna i ekonomin så att arbetslösheten inte rusar i en lågkonjunktur och så att inte allt överhettas i en högkonjunktur.

Därför räcker inte Riksbanken

Under de senaste decennierna har Riksbanken haft huvudansvaret för stabiliseringen, medan staten främst har skött strukturreformer och sett till att finanserna håller. Därtill har de automatiska stabilisatorerna, alltså att skatteintäkter och utgifter varierar av sig själva med konjunkturen, fått göra resten.

Utredarna menar att den modellen knakar. Den neutrala räntan har sjunkit kraftigt de senaste tjugo åren, vilket gör att Riksbanken inte har långt att gå nedåt innan räntan slår i golvet. Det hände under finanskrisen och under pandemin. Riksbanken tog då till stora obligationsköp, så kallade kvantitativa lättnader, som gav stora förluster och i förlängningen belastade statens finanser.

Utredningen redovisar fem skäl till att staten bör ta ett större ansvar. Räntan kommer att slå i golvet igen. Riksbankens specialmedel är dyra och mindre effektiva. Forskningen visar att statliga åtgärder påverkar efterfrågan mer än man tidigare trott. De automatiska stabilisatorerna har blivit svagare, och budgetelasticiteten uppges ha sjunkit från omkring 0,55 i slutet av 1990-talet till omkring 0,47 år 2019. Slutligen visade pandemin att staten kan agera snabbt.

Nya spelregler för krisåtgärder

Utredarna vill inte bara att staten ska dela ut mer när det går dåligt. De föreslår ett särskilt ramverk för finanspolitisk stabilisering som komplement till det vanliga budgetramverket. I det ingår bland annat:

  • en ny nämnd som tar fram beslutsunderlag och ger regeringen framåtblickande rekommendationer
  • en maxgräns, så att den aktiva stabiliseringen i regel inte ska överstiga vad de automatiska stabilisatorerna redan gör, om det inte finns särskilda skäl
  • krav på att regeringen redovisar åtgärderna ordentligt, med en plan för när de ska dras tillbaka
  • ett nytt utgiftsområde utanför utgiftstaket, så att det syns vad som är krisåtgärder och vad som är vanliga utgifter
  • extra ändringsbudgetar som huvudsakligt verktyg, eftersom de går snabbare än ordinarie budgetprocess
  • att Finanspolitiska rådet, som granskar regeringens politik, placeras under riksdagen Ett uttalat skäl till ramverket är att minska risken att tillfälliga åtgärder blir permanenta.

Ett underskottsmål på 0,5 procent

Sverige har en av världens lägsta statsskulder. Enligt utredningen ligger Maastrichtskulden på omkring 30 procent av BNP 2027, och en långsiktig nivå på 40 till 50 procent skulle fortfarande vara mycket stark. Skillnaden mellan räntan och tillväxten väntas dessutom vara negativ fram till omkring 2040.

Slutsatsen är att saldomålet kan sänkas till minus 0,5 procent av BNP över en konjunkturcykel, i praktiken ett underskottsmål. Skulden skulle då öka från omkring 30 procent till strax över 35 procent år 2035, alltså ungefär dagens skuldankare. Mot år 2100 skulle den landa kring 47 procent. Utredarna nämner klimatinvesteringar som exempel på tillfälliga stora utgifter och menar att sådana hellre bör lånefinansieras än betalas med tillfälliga skattehöjningar.

Vad blev av förslagen?

Överskottsmålet hade sänkts 2016 till en tredjedels procent av BNP. En parlamentarisk utredning föreslog i november 2024 ett balansmål från 2027, med skuldankaret på 35 procent kvar. Riksdagen lade den 25 februari 2026 regeringens skrivelse om ramverket till handlingarna. Överskottsmålet ersätts med ett balansmål från 2027 med stöd av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Socialdemokraterna och Centerpartiet. Vänsterpartiet sa nej. En överenskommelse från juni 2025 ger dessutom utrymme för avvikelser för nya försvarsutgifter och stöd till Ukraina 2026–2034, med balans senast 2035.

Politikerna tog alltså ett steg i utredningens riktning, men landade på noll i stället för minus 0,5. Av de övriga förslagen, nämnden, maxgränsen och utgiftsområdet utanför taket, har jag inte hittat något som genomförts.

Läget inför 2027

Finansminister Elisabeth Svantesson beskrev i slutet av augusti en tempoväxling i ekonomin, med lågkonjunkturen på väg att fasas ut och konjunkturell balans nästa år. Hon pekade på ett reformutrymme på 50 miljarder kronor för mandatperioden 2027–2030. Det finansiella sparandet väntas visa ett underskott på 2,5 procent av BNP i år och 2,0 procent nästa år, och det strukturella underskottet är 1,5 procent båda åren. Samtidigt är regeringsfrågan olöst, och frågan om vem som ska lägga budgeten för 2027 hänger i luften.

Vad utredningen säger om tillfälliga åtgärder

Rapportens viktigaste poäng är kanske inte siffran utan principen: tillfälliga åtgärder ska vara tillfälliga, det ska vara tydligt vad som är krisåtgärd och vad som är vanlig politik, och någon utanför regeringen ska granska. Det är en relevant tanke varje gång en tillfällig skattesänkning närmar sig sitt slutdatum.

Argumenten för ett friare utrymme är starka. En stat med låg skuld bör kunna låna när det behövs, och tydliga regler i förväg är bättre än improvisation mitt i en kris. Men risken är tydlig. Ett utgiftsområde utanför utgiftstaket kan bli ett kryphål om en utgift bara behöver kallas konjunkturåtgärd för att slippa finansieras, vilket utredarna själva påpekar. Förslagen är därför mest värda om spärrarna följer med.

Källor

  • Långtidsutredningen 2023, regeringen.se
  • Det finanspolitiska ramverket (FiU14), riksdagen.se
  • Utredning föreslår att balansmål införs, regeringen.se
  • Svantesson: tempoväxling i ekonomin, begränsat reformutrymme, Placera/TT

Avsnittet kommer snart

STATENS EGEN UTREDNING: Sverige borde låna mer – men ingen vågar – publiceras på kanalen. Länken läggs in här när avsnittet är uppe.

Till YouTube-kanalen